För precis ett år sedan så sprang jag in i väggen i en hastighet på 240. Jag va så stressad att jag bara satt och grät i hallen när jag kom hem från jobbet på kvällarna och jag sov inte på nätterna. Men hade inte modet att säga nej. Jag irrade omkring utan att egentligen veta vart jag va på väg.

 

För ett år sedan kändes det som att kroppen va totalt slutkörd och jag åldrades 70 år. Jag blev sjukskriven och va hemma fram till nyår. Jag va konstant trött de första veckorna, hade hjärtklappning, va svimfärdig och att ta en promenad innebar att jag blev anfådd redan vid första steget. Men sakta återkom orken, kraften och energin tillbaka och även jag kom tillbaka till mig själv. 

 

När jag ser tillbaka idag på hur jag va då så kan jag knappt förstå själv, den personen som irrade omkring och hade hjärnan i högvarv 24/7 (och ändå räckte inte dygnets timmar till), de var inte jag. Jag slutade vara mig själv för att orka fortsätta. Jag tror jag kopplade bort den delen av hjärnan och slog igång någon autopilot som bara kunde köra på. Men kortslutning för autopiloten och det tog stopp. Idioti kan jag tänka idag, men då var det bara överlevnad som gällde och hålla sig någorlunda flytande. 

Idag tackar jag gudarna för fina vänner som hjälpte mig då för ett år sedan och fortfarande finns kvar. Ni är guld och diamanter! Och min familj som utan att tänka någon annan tanke emellan kommer som ett skott utan att jag behöver be om det. Världens bästa<3

 

Jag har kunnat ta tre steg fram och ett steg bak, två steg fram och stannat där ett tag för att hämta andan och fortsätta igen. Det har varit ett tufft år med att bryta ner sig själv till att hitta till något nytt. För jag är inte den jag va innan stressen tog över hand. Jag har blivit starkare än tidigare och jag har lärt mig att det jag inte hinner idag kanske jag hinner göra en annan dag. Oavsett om jag hinner eller inte så kommer det en dag i morgon också med nya möjligheter att fortsätta.